Dela

Kontakta oss

Deahpadimmieh saemien bijre-Fakta om samer

Samer, etnisk och språklig minoritet i Nordskandinavien och på Kolahalvön, förr på svenska vanligen kallade lappar, på norska finner. Av totalt ca 60 000 samer bor 17 000 i Sverige, 35 000 i Norge, 5 700 i Finland och 2 000 i Ryska federationen.

Det finns egentligen ingen definition av vem som är same. Same är först och främst den som själv identifierar sig som same. Sametingslagen (SFS 1992:1433) som bland annat reglerar Sametingets uppgifter och vilka som kan tas med i röstlängden till sametingsvalen och som därmed är valbara till Sametinget och dess olika organ, definierar samebegreppet enligt följande

Vem är då same?

Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och

  • gör det sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
  • gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
  • har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängden till Sametinget." Här anges både subjektiva och objektiva kriterier för vem som är same. Till subjektiva kriterier räknas en persons uppfattning om sig själv. Enligt en sådan definition räknas som samer de personer som själva anger sig göra det.

Ofta brukar samer förknippas med renskötsel. Men till traditionella samiska näringar räknas också fiske, jakt och hantverk och i dag får de flesta samer sin utkomst inom andra sysselsättningar än i de traditionellt samiska näringarna och många lever utanför det traditionella samiska bosättningsområdet.

Samiska

Tidigare hette samiska lapska, finsk-ugriskt språk som har sitt kärnområde i n. Skandinavien, n. Finland och på Kolahalvön. I Norge är samiska sedan 1992 officiellt språk vid sidan av norska, och i norra Finland har samiskan fått en förbättrad rättslig ställning. Den svenska regeringen lade 1999 en proposition om ställning för samiska i Sverige, som officiellt historiskt minoritetsspråk. Bl.a. skall språket få användas i kontakter med myndigheterna.

I Sverige och Norge sträcker sig det samiska området relativt långt söderut. Den sydligaste samebyn i Sverige är Idre i n. Dalarna. Många samer har lämnat de traditionella näringarna och flyttat utanför Sápmi, Sameland. Alla samisktalande är i dag (minst) tvåspråkiga, något som gör det mycket problematiskt att ange antalet talare av samiska. Mellan 20 000 och 40 000 torde i dag kunna språket. Av dessa talar minst 75 % nordsamiska. Alla exempelord i denna artikel ges därför i nordsamisk form. 

Samedräkt

Samedräkten har under århundraden för både män och kvinnor bestått av kolt, byxa med dragsko och långa ben, huvudbonad, renskinns- eller kängskor, bälte av silver (eller tennbeslaget läder eller vävt band) och tennbroderat barmkläde. Vintertid bars två renskinnskoltar samtidigt, sommartid t.ex. en avhårad skinnkolt eller en vadmals- eller klädeskolt. Trots att dräktskicket är likartat över hela det samiska området har varje lappmark gett sin dräkt en bestämd ortskaraktär, t.ex. genom mössornas utformning eller olika koltlängd. I norr bars knäkorta koltar med stor vidd. Männen bar mössa med stor tofs, kvinnorna spetskantad hätta. I s. Lappland däremot var koltarna ankellånga och mössorna toppiga. Även byxorna var tillskurna på olika sätt i norra och södra lappmarkerna. Barndräkten var i princip en miniatyr av de vuxnas plagg. Kvinnornas främsta festplagg var silverkragen, som bars vid bröllop, gudstjänst och marknadsdagar. Klädeskolten var oftast av mörkblått kläde, ibland av grönt eller brunt. Den var bandkantad i rött och gult vid halsöppningen och nedtill vid fållen; särskilt den nordsamiska kolten var rikt bandgarnerad. - Sådant var nomadtidens dräktskick. I dag bärs klädeskolten endast som ett festplagg vid konferenser, middagar, bröllop etc. Renskinnskolten förekommer däremot ännu i norska Finnmarken som vardagsplagg vintertid.   

Sameby

Sameby kallades tidigare för lappby, beteckning för ett renskötselområde och den samfällighet som samerna inom området utgör. Samebyn är som juridisk person ett slags ekonomisk förening med styrelse och stämma och skall för medlemmarnas bästa ansvara för renskötseln. Alla naturarättigheter (jakt och fiske m.m.) är enligt rennäringslagen knutna till medlemskapet, som förutsätter aktivt deltagande i renskötseln. Det innebär att majoriteten av samer står utanför samebyarna och har medfört en uppdelning samerna emellan, som i sina ytterligheter uppfattats som en "inomsamisk klassgräns".  

Samiskt konsthantverk

Modern slöjd- och konsthantverksproduktion för avsalu, med utgångspunkt i den traditionella sameslöjden och utövad av sameslöjdare utbildade vid t.ex. Konstfackskolan (Stockholm) eller Samernas folkhögskola (Jokkmokk). Många samiska konsthantverkare har gjort sig bemärkta, såsom Sune Enoksson, Ellen Huuva, systrarna Kitok, Max Lundström, Lars Pirak, Esaias Poggatz och Tore Sunna. För att tillvarata hantverkarnas intressen och vara förmedlande mellan producent och köpare bildades 1993 Sameslöjdstiftelsen Sámi Duodji (jfr duodji). Styrelsen utses av Same Ätnam och Svenska Samernas Riksförbund. För äldre tiders konsthantverksproduktion med avsättning inom samesamhället, såsom silverföremål tillverkade av städernas guldsmeder på samernas beställning.

Samisk litteratur

De tidigaste verken på samiska är översättningar av religiös litteratur. "ABC-Book på Lappesko Tungomål", som också är en katekes, utkom 1619. Den tradition som jojkningen förmedlat har spelat stor roll för samernas samlade litterära kvarlåtenskap, alltifrån samestudenten Olof Sirmas jojkar i Schefferus "Lapponia" (1673) till de moderna nyskaparna av samisk poesi.

Samiska folksagor och sägner finns rikt dokumenterade i Just Qvigstads "Lappiske eventyr og sagn" (1-4, 1927-29). Samerna fick inte förrän in på 1900-talet någon egentlig skriven litteratur. De första individuella bidragen inleddes i Sverige med Johan Turis "Muittalus samid birra" ('Berättelse om samerna', 1910), utgiven på samiska med översättning till danska av Emilie Demant. Sin berättelse hade Turi illustrerat med egna teckningar för att bättre åskådliggöra vad han ville skildra.
Ett stycke längre på den vägen gick Nils Nilsson Skum med sitt stora bildverk "Same sita - lappbyn" (1938). Samtida med Turi är på norsk och finsk sida Matti Aikio och Anders Larsen från Finnmark resp. Pedar Jalvi från Utsjoki.
Till en senare författarkrets hör bl.a. Andreas Labba, Per Idivuoma, Erik Nilsson Mankok och Annok Sarri Nordrå samt poeten Paulus Utsi, av vilka endast Utsi skrev på samiska. Mankok är den förste som kritiskt granskat den samiska vardagen med "renproletärens" ögon ("Mitt lassokoppel", 1962). Nils Aslak Valkeapää (konstnärsnamnet Áilluha{) fick för sitt bild- och diktverk "Beaivi, áhwá}an" ('Solen, min far') Nordiska rådets litteraturpris 1991. De senaste decenniet har många nya samiska författare debuterat främst i Norge och Finland.  

Sameslöjd

traditionell slöjd inom samesamhället, främst baserad på material i den samiska närmiljön, t.ex. renens horn, ben och hud samt trä, rötter och masurvirke från skogen. Med enkla redskap, såsom kniv och holkjärn, har utsökta och väl fungerande föremål för vardagens bruk tillverkats i det gamla nomadsamhället. Hornslöjd, tenntrådsteknik (tennet togs utifrån), skinnberedning och sömnad av muddar, skor och handskar, trä- och rottågsarbeten samt bandvävning är områden där samiskt kunnande och formkänsla nått högt. Renmjölkskärlet, nahppe, av sprickfri masurbjörk, renens seldon med rika tennbroderier, hornskedens med kniv inristade dekor och ostkorgen av björkrottågor är exempel på denna brukskonst. 

Kolt

Mer eller mindre löst sittande livplagg med skört långt nedanför midjan. Kolten dras på över huvudet, är vanligen helskuren och ofta sammanhållen om livet av ett bälte eller band. Som barnplagg har kolten brukats sedan medeltiden och var ända fram till 1900-talets början vanlig för såväl pojkar som flickor upp till ca sex års ålder (jfr barnkläder). På 1930-talet kallades även en lång damblus med skärp i midjan för kolt. Kolten är också en del av samernas dräkt  

Nåjd

(samiska noaidi), samernas schaman. Nåjdens främsta redskap var trumman, en oval eller rund träram överspänd med garvat, slätt renkalvskinn och med en mängd bilder tecknade på skinnet med röd albarkssaft: ren, älg, björn, figurer med ackja, träd, sol, måne, kåtor, kyrka, båtar, symboler för gudar m.m. Som trumpinne användes en Y- eller T-formig hammare av renhorn. Trumman användes för att hjälpa nåjden att falla i trance. Han kunde då färdas i "den andra världen" och därifrån t.ex. rädda en sjuklings ande. Hjälpandar i djurgestalt betjänade härvid nåjden. Trumman gav också besked om vilka offer gudarna önskade och användes för att spå god jakt. En nåjd bar inte schamandräkt som sina sibiriska kolleger.

Källa: Nationalencyklopedins hemsida www.ne.selänk till annan webbplats

Uppdaterad: 2019-09-26 13.51