Dela

Kontakta oss

Kommunens tillkomst

I mars 1862 förordnade Kunglig Majestät att varje socken skulle utgöra en egen kommun. Kommunalförordningen kom för att ge medborgarna i Sverige ett ökat lokalt självstyre. Eftersom varje socken skulle bli egen kommun fanns det 2406 kommuner 1940. Av dessa hade 523 mindre än 500 invånare och 648 mellan 500 och 1000. Skatteunderlaget var svagt i de små kommunerna.

För att få bättre förutsättningar för att genomföra de uppgifter som de blivit ålagda blev man tvungen att slå ihop vissa kommuner.Men det fanns fortfarande för många små kommuner så 1950 fick respektive ordförande i kommunalstämmorna i uppdrag att bilda nya kommuner. Här i Bergs kommun var det Myssjö kommun som 1/1 1952 lades till Ovikens kommun. Klövsjö, Åsarna och Storsjö kommuner lades samtidigt samman och kallades för Övre Ljungadalens kommun.

Det ansågs fortfarande finnas för många kommuner med mindre än 2000 invånare, därför föreslogs ännu en kommunsammanslagning. I direktiven ingick bla att man skulle bygga på "spontana" regioner med centralorter. 1971 bildades den kommun vi har idag av Övre Ljungadalens kommun, Ovikens, Bergs och Rätans kommuner. Delar av Hackås kommun fördes också till den nybildade Bergs kommun.

Den kommunala verksamhetens utveckling

Innan kommunerna bildades hade kyrkan hand om det mesta. Sockenstämmans arbetsuppgifter upptogs till största delen av att bevilja fattighjälp på ett eller annat sätt. Man beviljade tex bidrag till några dagars sjukhusvistelse, eller till en omgång nya skor till barnen, sängkläder osv. Men det kunde också vara att bestämma att de "fattighjon" som var arbetsföra skulle gå på kringgång dvs de gick runt på gårdarna och hjälpte till med det som behövdes, betalningen var mat och husrum.

Vid kommunreformens genomförande den 1 januari 1863 kom kommunerna att få en obligatorisk uppgift, nämligen fattigvården. Fem år senare kom en kommunal ordningsstadga och 1874 en byggnads-, brand och hälsovårdsstadga. Detta medförde naturligtvis att de kommunala uppgifterna utvidgades.

När det gällde understödsformer hade kommunerna i stort sätt fria händer. Det förekom både fattighus, utackordering, penningbidrag, naturabidrag och kringgång dvs fattighjonet fick gå mellan socknens gårdar och arbeta för mat och husrum. I och med 1918 års fattigvårdslag fick kommunerna betydligt större skyldighet att lämna hjälp till medellösa. Åldringsvården var i äldre tider i princip detsamma som fattigvård. Genom 1918 års fattigvårdslag fastslogs att varje kommun själv eller tillsammans med annan kommun var skyldig att ha ålderdomshem, försörjningshem och vårdhem. Senare tillkom medel för pensionärshem 1939 och pensionärslägenheter 1950. På 50-talet började hemhjälp organiseras.

Välkänt är det stora alkoholmissbruket i Sverige i äldre tid. Kring 1830 bildades nykterhetsföreningar med uppgift att propagera för minskat bruk av alkohol och genom 1855 års brännvinsförsäljningsförordning skulle den omfattande hembränningen upphöra. Kring 1880 slog den moderna nykterhetsrörelsen snabbt igenom och nykterhetsfrågan blev en stor politisk fråga. Vid en inventering som Föreningsarkivet i Jämtlands län gjorde 1991 fanns här i Bergs kommun 99 registrerade nykterhetsföreningar totalt. I Myssjö 11, Oviken 10, Rätan 22 samt  Åsarna 5. I jämförelse kan sägas att det fanns 93 skytte- och idrottsföreningar och 89 kultur- och bildningsföreningar. 1913 antogs en lag om behandling av alkoholister i vilken det fanns inbyggt ett tvång om omhändertagande. Lagen var den första i sitt slag i världen. Samma år inrättades nykterhetsnämnder. Tvångsreglerna innebar att man måste inrätta alkoholistanstalter, den första fanns norr om Stockholm i Venngarn, Sigtuna kommun.

Från 1903 var i regel skolrådet, barnavårdsnämnd. År 1924 infördes en särskild barnavårdslag och barnavårdsnämnder infördes. Tidigare sköttes dessa frågor av fattigvårdsstyrelsen. Barnavården sköttes i stor utsträckning av stiftelser, föreningar och enskilda barnavårdsinstitutioner.

År 1957 trädde en ny socialhjälpslag i kraft. Enligt den blev socialhjälpen liksom fattigvården en angelägenhet för kommunerna, som själva fick svara för kostnaderna. Socialhjälpslagen byggde i stor utsträckning på fattigvårdslagen. Samtidigt med den nya lagen avskaffades fattigvårdsstyrelserna och ersattes av socialnämnder, senare uppgick barnavårdsnämnderna i socialnämnderna.

Vid sidan av socialvården har skolan varit den mest betydande kommunala verksamheten. Genom 1862 års kommunalförfattningar förblev skolväsendet en kyrklig angelägenhet. Kyrkostämman blev folkskolans anslagsbeviljande myndighet och inte förrän 1955 var hela det obligatoriska skolväsendet överfört till den borgerliga kommunen. Från 1958 skulle skolstyrelse finnas i varje kommun. Dit skulle också höra högre kommunala skolor, kommunala yrkesskolor, de allmänna läroverken och handelsgymnasierna. De flesta av dessa skoltyper hade funnits under lång tid men hade haft egna styrelser.

Vid kommunalreformen lämnades åt kommunerna själva att vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter såvida inte uttryckligen någon annan myndighet skulle ombesörja sådan. Hur detta skulle gå till fanns inga bestämmelser om.

Det allt större problemet, särskilt i städerna, var renhållningen och främst latrinhämtningen. Bestämmelser utfärdades men de skilde sig avsevärt åt. Om man slarvade med renhållningen fanns risker för epedemier. Koleraepedemier grasserade under åren 1850-60. Vatten- och avloppsfrågan var ett annat stort problem för de växande samhällena och städerna. Dessa frågor sköttes liksom vägfrågor, många gånger av ekonomiska föreningar. Verksamheterna kommunaliserades efterhand, i den mån inte staten, ansågs vara den som skulle stå för ansvaret.

Städernas och de större samhällenas starkt ökade befolkning medförde ökad efterfrågan på bostäder och service. Kommunerna införde planeringsorgan, statsarkitektkontor och kommunala bostadsstiftelser och bolag. Egnahemsbyggnader understöddes liksom arbetarsmåbruk. Organ för familjebidrag, bostadslån och bostadsförmedling byggdes upp. 1931 fick man en stadsplanelag och en byggnadsstadga och 1948 blev byggnadsnämnd obligatorisk. Dessa lagar modifierades flera gånger framöver och ersattes 1986 av plan- och bygglagen.

Uppdaterad: